Nu har jag ätit så mycket ananas att det svider i hela munnen. Guuud vad jag älskar färsk ananas. För övrigt så har mina hudproblem på händerna kommit tillbaka och jag var hos läkaren idag. Dags att börja äta en massa mediciner och smörja med starka krämer igen …

Nu ska jag berätta en hemlighet om mig.

För ca 1 år sedan led jag av svåra hetsätningsperioder. Så fort jag var ensam hemma. (Vilket jag var ofta för Olle tränar fotboll flera gånger i veckan.) Så gick jag till Konsum eller jouren och köpte glass eller choklad. Inte en liten glasspinne utan flera paket glass. Alltid denna sorten:

Eller jordgubbssmak. Det sa bara svisch så var peketen slut och ångesten kom som ett paket på posten. FAN FAN FAN din tjocka jävel hur kunde du göra såhär igen? Varför köper du onyttiga saker? Kunde du inte ätit massa gurka? Ja nästan vad som helst men inte glass och choklad ! Du är inte värd nånting. Du är helt ensam och det förtjänar du att vara. Din jävla loser !!!

Så såg mina veckor ut. Samma sak flera gånger i veckan. Flera gånger i månader. Hets Hets Hets. Nedvärderande tankar och ord som snurrade runt i mitt huvud. När det blev för mycket kom tabletterna fram. X antal laxeringsmedel svaldes. Jag vet att det inte gör någon skillnad för kalorierna och fettet redan tagits upp av kroppen dagen efter då allt kommer ut ur kroppen. MEN det är känslan som spelar roll. Jag vet att imorgon bitti kommer jag bli helt tom. Det kommer inte finnas något kvar i magen. Inga elaka kalorier eller fetter. Ingen glass eller choklad kommer ligga där och inga elaka kommentarer kommer snurra runt i huvudet.

Om det var en riktigt dålig dag så kom rakbladet fram. Jag grät, tårarna rann ner för mina kinder. Hela kroppen skakar. Jag vill inte skada mig själv. Jag vill inte ha ärr på kroppen som jag måste förklara. Jag ville bara må bra. Jag ville inte vara ensam med dessa tankar. Men jag var ensam. Just i dessa situationer så vad jag ensam. Det var jag min ångest och rakbladet. Känslan av det vassa bladet som tränger in är som en befrielse. I samma takt som blodet rinner, rinner ångest av. Jag hamnar i trans och bara skär och skär. Mer och mer. Dock aldrig på undersidan av min arm. Jag vet hur farligt det är och jag vill leva. Hur dåligt jag än mår så vill jag leva. Jag vill må bra. Jag har så många människor som jag bryr mig om, som jag inte vill lämna. Därför skär jag bara på översidan av armarna.

När ångesten är borta och lugnet tar över min kropp plåstrar jag om mig och lägger mig i fosterställning i sängen. Torkar tårarna och håller om armarna. Det gör ont, i själen och i kroppen. Men jag förtjänade detta. Jag hetsåt och det är fel. Man blir aldrig smal av att äta !

Jag kan inte spy ! jag har en sådan fobi för spy så det går bara inte. Tur är väl det. Annars hade jag varit helt förlorad.

Något hände under sommaren. Jag började äta mycket bättre. Jag gick ner i vikt och blev mycket gladare i själen. Det fanns svåra stunder. Men jag tog inte till rakblad jag höll allt inom mig. Jag grät en massa. Men inga rakblad skulle skada mig mer. Det var hemskt när det var varmt att inte kunna ha kortärmat på sig. Alla ärr syntes så himla tydligt och jag skämdes över mina handlingar.

Idag har jag fortfarande massa ångest i vissa situationer men det var ett tag sedan jag skadade mig själv och det är jag stolt över. Jag vill inte ha mer skador. Jag vill ha kortärmat på min nästa sommar. Jag vill inte behöva förklara. Jag vill skratta och leva så som jag borde få göra. Jag är ingen dålig människa. Jag är bra ! Jag ska bara få in det i mitt huvud, i alla situationer.

Idag syns inte ärren alltför mycket. Jag vet hur man kan få dem att tyna bort lite. Det är inget jag är stolt över, att mina armar är täckta av ärr. Det är en del av mig. En del av min historia. Det gäller att se framåt, inte bakåt. Det är jag som styr mitt liv och kan påverka det. Jag vill må bra, jag vill skratta och verkligen mena det. Jag vill orka vara bland människor utan att vara helt psykiskt utslagen efteråt. Jag vill kunna äta bland folk utan att skämmas. Jag vill kunna slippa alla dumma och elaka tankar. Jag vill ta emot den hjälp som jag får. Det är inte alltid så jävla lätt. Men ni ska veta att jag försöker, varenda dag försöker jag.

Ikväll åt jag glass igen. Jag åt samma glass som jag brukade hetsa. Jag är ensam hemma och jag var lite nervös över hur det skulle sluta. Jag har ätit en del av glassen och känner att det är nog nu. Det finns inget mer sug. Jag är mätt på glass. Det känns underbart. Äntligen så bestämmer jag igen. Jag är stark och jag kan !!!

En extra kram till alla som orkade läsa <3